Söndag

Uppgift till songwritinglektionen på tisdag är att använda 3 ackord; tonika, subdominant och dominant och dess parallella mollackord. Jag vet, det låter som rena grekiskan, men innebär egentligen bara en helt naturlig, klassisk början, en mitt och ett slut på en fras, ganska traditionellt helt enkelt. Så enkelt uppbyggt att man sällan använder modellen rakt av- man försöker alltid pilla in nåt annat ackord för att det ska låta nytt liksom. Jag satte mig imorse efter frukost och försökte känna på det lite, vet inte varför jag väntat så här länge med att börja. Men ibland verkar det som om inspirationen växer och formas i mig under veckan, så när jag väl sätter mig bara strömmar den ut och ner på pappret. Tror till och med att låten blev riktigt bra. Efter helgens tjejmiddag med snack om förhållanden, om hopp, om svek och allt däremellan blev det en låt om just det. Nu ska jag låta den vila lite medan jag tar en sväng till gymmet. Har även bestämt att jag ska vara en riktig kocka idag och baka pajer, koka soppor och kanske till och med baka nåt...

Vår songwritinglärare ger oss förutom skriva låt-uppgiften olika skrivuppgifter för att vi ska skrivaskrivaskriva och komma in ett ett "flöde". Förut har det handlat om att ta 10 minuter och bara skriva- om allt och ingenting, inte tänka bara klotta ner det som dyker upp. En annan övning handlar om att objektivt beskriva sinnena - det man minns eller relaterar till kring ett visst ämne eller ord som dyker upp i skallen. Men den här veckan har vi fått prova något annat.. Nämligen att spela in oss själva när vi babblar om allt möjligt i 10 minuter. Jag provade detta igår. Jag vet inte vad jag ska säga. Att lyssna på detta dravel från ig själv - haha. Konsigt, men lite underhållande i efterhand. 10 minuter kändes som ungefär 30. Både när jag pratade OCH lyssnade på det. Jaja, jag ska testa idag igen. Ska bli spännande att se om det blir nåt av det.

Inlägg 1 på nya bloggen: En och samma dröm

En bit av min värld just nu. Har gått lite mer än en månad i skolan. Har börjat förstå vad heltidsstudier verkligen betyder. Precis gått upp för mig att jag inte fattat vad det ordet innebär och vill säga under min tid på högskolan. För även om jag räknat mig till de amitiösa, de lite nördiga om ni så önskar, så har jag inte suttit i skolan 40 timmar i veckan. Möjligen under uppsatsperioder när jag praktiskt taget bodde i biblan. Men först nu förstår jag - när jag går i skolan mellan 9 och 6 och fortfarande har en miljard saker att plugga in, att öva på och fundera över när jag kommer hem. Och nu handlar det inte om att flumma ihop en egen teori kring Baudrillards motsägelsefulla teser och lämna in på ett A4 eller om att dricka fem kannor kaffe om dagen för att formulera akademiska texter, nej, nu handlar det om att vara kreativ på en helt annan nivå. Att skriva saker som faktiskt betyder något och som passar med ackord och toner som passar med mig. Det handlar om att vända ut och in på stackars hjärnan på ett helt annat sätt nu än förr. Det pratas om flöde och inre rum och balans i sig själv samtidigt som det pratas disciplin, metod och teknik.

Och det är en dröm jag haft länge - en dröm som föddes redan när jag spelade åsnan i Marias lilla åsna på dagis, som växte när jag reciterade hela Prostens barnbarn framför pappas nya videokamera (med toppmoderna VHS-band rakt i kameran!), som började formas när jag sjöng Summertime på skolavslutningen på gymnasiet och trodde jag skulle svimma av nervositet och darriga ben och som brände i mig när jag spelade Själförsvar på Musik Direkt - en och samma dröm; att få göra just det jag gör nu.