De två duvorna

Vi har en mystisk duvdöd i området. Två duvor på två helgdagar har tjongat rakt in i fönsterrutorna - en av dom mötte sitt öde i vårt köksfönster och lämnande ett skrämmande avtryck på rutan i form av två utsträckta vingar. Jag undrar om de blev bländade, hade väldigt bråttom eller bara var lite kocko i sin lilla duvhjärna. Enligt uppgift har sedan en kråka petat i sig den ena av dom, som ligger uppfläkt på skolgården. Hemskt. Och sorgligt. Jag som har duvskräck har sett det lite som terapi när två duvor gått brevid varann på gården och pickat i gräsmattan. De har gått där i lugn och ro och pickat och jag har sett dom lite som maskotar och inte känt den där stressen jag alltid känner för duvor på stan, när jag passerat duvduon. Tänk om det är de där två. Den första kanske i all hast skulle hämta hem en smaskig glasstrut eller brödbit som de skulle avnjuta en fredagkväll när hon helt sonika krockade med vårt köksfönster. Och så har den andra duvan väntat och väntat, utan att hon kommit tillbaks och i all desperation och olycka slängt sig mot ett annat fönster. Utan henne hade han bara varit en ensam liten duva.
Nä usch, så hemskt det blev nu. Trodde väl aldrig att jag skulle bli ledsen av en duvhistoria.